I riskzonen – unga män som känner utanförskap

En av de vanligaste fördomarna om flyktingar är att denna grupp står för en väldigt hög andel av Sveriges brottslighet. Det är en gammal fördom som fanns med redan när den första lagen om invandring kom till 1913. På den tiden, för nästan hundra år sedan, påstod man samma sak om invandrarna som en del gör idag: Invandrare var kriminella och borde hållas utanför Sverige.

Det är inte vi, det är de!

Den senast anlända gruppen i samhället blir syndabock och får stå för allt som uppfattas som negativt. På 1960- och 70-talen kom många människor till Sverige för att arbeta. Då var de inbjudna av Sverige för att det var brist på arbetskraft i landet. Trots att många redan på den tiden beskyllde dessa arbetskraftsinvandrare för att vara opålitliga och tjuvaktiga, säger invandrarfientliga röster idag att det är skillnad på dessa i huvudsak europeiska arbetskraftsinvandrare, och på dagens flyktingar från Afrika och Asien. De europeiska invandrarna var ”ändå ganska lika oss”, sägs det nu. Dagens flyktingar däremot, från andra delar av världen är annorlunda – och mer brottsliga av sig. Även ”gamla” invandrare har dessa fördomar mot nya flyktingar. Men sannolikheten för att gruppen ”invandrare” ska vara brottsbenägen har inte påverkats av att människorna och grupperna av invandrare förändrats, från arbetsmarknadsinvandring till anhörig- och flyktingsinvandring. Försök att förklara brott begångna av personer med utländsk bakgrund, och särskilt de allvarligaste brotten, leder ingen vart med hänvisning till utländskt medborgarskap i sig. Trots en tydlig överrepresentation är sannolikheten att en utländsk medborgare under ett år ska dömas för de grövsta våldsbrotten inte mer än två promille!

Bakom ”siffrorna”

Det finns föreställningar om att invandrare begår långt fler brott än ”svenskar”. Och visst stämmer det att invandrarna verkar vara överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns ingen ny forskning, men år 1993 begicks drygt 15 procent av de anmälda brotten av invandrare, som då utgjorde 10 procent av befolkningen. Det tyder på att invandrare begår nästan dubbelt så många brott i förhållande till hur stor andel de utgör av befolkningen.

Men av de brott som invandrare stod för, hade över hälften begåtts av människor från Norden! Ett vanligt argument från främlingsfientligt håll är att invandrare från "främmande" kulturer är de som begår brotten. Men invandrare från Finland, Norge och Danmark är ju knappast särskilt främmande eller annorlunda. En slutlig uppskattning av situationen 1993 visade dessutom att ökningen i procent jämfört med tidigare år var mindre än vad som ”borde” vara fallet med hänsyn till invandrarnas ökade andel av befolkningen. Det är viktigt att komma ihåg att dessa siffror också döljer en hel del andra sanningar och tolkningsmöjligheter. Invandrare, enligt definitionen ovan, består av över en miljon människor, medan de som begår grova brott kan räknas i något hundratal. En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning, oavsett var vi är födda eller om vi har svenskt medborgarskap, begår över huvud taget inga brott. Trots viss överrepresentation för invandrare i brottsligheten, är det dock så att
88 procent av alla invandrare inte registrerats för något brott!

Man kan undra hur fördomar uppstår som gör att vi har uppfattningar som faktiskt inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten. Det finns inte ett utan säkert många svar som förklaring till det. En anledning kan vara att media oerhört starkt påverkar hur vi föreställer oss saker och ting. Kan medias sätt att rapportera om invandrare och brott vara en anledning till de fördomar som finns?

Brott mot invandrare saknar nyhetsvärde

1996 rapporterade tidningen Socialpolitik att det varje dag registrerades ett brott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv i Sverige. Sådana brott innebär ofta grovt våld riktat mot invandrare och flyktingar. Ibland handlar det om slagsmål, skadegörelse, diskriminering, olaga hot, förolämpningar och hets mot folkgrupp. Trots det uppmärksammas de flesta av dessa händelser inte i medierna. Under mitten av 1990-talet gjordes en undersökning på uppdrag av diskrimineringsombudsmannen som visade att var tredje invandrare blivit utsatt för förolämpningar, hot eller trakasserier på allmän plats.

Samtidigt är samhällets och mediernas förhållningssätt till diskriminering och rasism ett helt annat än till frågor om invandrare och brottslighet. Tidningen Socialpolitik beskrev till exempel hur två stora undersökningar om invandrares liv och villkor i Sverige som kom ut 1996 behandlades på helt olika sätt. Den ena, som handlar om "Invandrares och invandrares barns brottslighet", fick stor uppmärksamhet i medierna. Den andra, som handlar om invandrares erfarenheter av diskriminering, fick nästan ingen uppmärksamhet alls. Av de tidningsartiklar som tar upp frågor kring invandrare och flyktingar handlar var femte i en morgontidning och var fjärde i en kvällstidning om invandrares brott. Samtidigt behandlade ungefär en på tjugo artiklar diskrimineringen av invandrare och flyktingar i arbetsliv eller på stan. Invandrares egna brott verkar ha större nyhetsvärde än de brott som de utsätts för. Man kan alltså säga att till skillnad från artiklarna om invandrares brott har information om invandrare som offer inget nyhetsvärde. Vi läser inte lika ofta om detta, och får så en förvriden bild av verkligheten.

Att media rapporterar på ett ojämnt sätt om invandrare och brottslighet kanske är ett svar på hur myter och fördomar uppstår och hålls vid liv. Men vad beror det på att det faktiskt finns en tydlig överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken? Återigen finns det många idéer om detta.

Kriminalitet och levnadsvillkor

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, i Sverige beskriver på sin hemsida bakgrunden till att många människor begår brott. I ” Orsaker till Brott ,” information om kriminalitet och brott, kan man läsa följande förklaring till varför brott begås överhuvudtaget:

”Kriminologisk forskning visar att brottsligt beteende är relaterat till låg socioekonomisk status (socialgrupp), att familjen är splittrad, man bor trångt, att familjen flyttar runt till olika bostadsområden, att föräldrarna är födda utomlands (invandrarbakgrund) samt att föräldrarna själva har ett brottsligt förflutet.”

Nästan all forskning pekar på liknande slutsatser. Om olika grupper dessutom skiljer sig såg åt i kön och/eller ålder kan detta också vara förklaringen till olikheter i brottslighet. Kvinnor begår färre brott än män och brottsnivån är vanligen högre i ganska unga år. Sådan kunskap måste man ta hänsyn till vid jämförelse av olika gruppers brottslighet. Är det så att någon grupp till stor del består av män i brottsaktiva åldrar, så kommer denna grupp också att bli överrepresenterad vad gäller brottslighet. De flesta bakgrundsorsaker till brottslighet som BRÅ och andra forskare för fram stämmer väl överens med hur levnadsvillkoren ser ut för många migranter. Gruppen invandrare består till exempel av många unga män, vilket alltså kan vara en av förklaringarna till invandrarnas högre siffror i brottsstatistiken. En annan av BRÅ:s slutsatser är att de flesta brott begås av människor som har en dålig så kallad socioekonomisk status, det vill säga personer som är fattiga, arbetslösa eller som på andra sätt inte släpps in i samhället. Och eftersom splittrade familjer, flytt mellan olika orter, arbetslöshet och trångboddhet i högre grad drabbar invandrare, kan säkert en del av deras överrepresentation i brottslighet förklaras på detta sätt.

Nästan all forskning visar alltså att det handlar om sådana ovanstående ”sociala” orsaker – inte just att man är invandrare – som avgör att man blir brottsling . När man sedan ser att
70 procent av alla brott som invandrare blir dömda för är sådant som är olagligt i nästan alla länder, förstår man också att det inte kan vara invandrarnas kultur som gör att de begår brott här. Dessutom kommer ju de flesta av invandrarna som begår brott från samhällen ganska lika det svenska!

Dansk polischef: Brottslighet är ett socialt problem

För en tid sedan presenterade den danska justitieministern ett förslag att man i Danmark skulle ha särskilda register över de ungdomsbrottslingar som hade invandrarbakgrund. I Danmark har debatten om invandrares och flyktingars brottslighet tagit ordentlig fart de senaste åren.

Det är viktigt i alla samhällen att uppmärksamma fördomar så att de inte leder till politiska beslut där olika grupper av människor pekas ut på grund av sin härstamning och inte på grund av sitt egentliga brott. Det bästa skyddet mot en sådan samhällsutveckling är korrekt information om hur verkligheten ser ut, och varför den gör det. För som en lokal polischef i danska Århus sa om den danska justitieministerns förslag: ”Vi arbetar dagligen nära invandrargrupper, och vi tror inte att brottslighet är ett invandrarproblem, utan ett socialt problem.”