Vid 18 års ålder kom Hidayet Tercan till Sverige tillsammans med sina syskon och sin mor och sökte asyl. De kommer från en kurdisk släkt i Turkiet. Idag, fjorton år senare, är Hidayet en framgångsrik och samhällsengagerad entreprenör som vill påverka samhället hon lever i och verka för lika möjligheter till alla.
Hidayet tar emot mig i de ljusa och modernt inredda kontorslokalerna i Münchenbryggeriet i Stockholm med utsikt över Stadshuset och Mälaren. Hidayet är generalsekreterare för Transfer som delar lokalen med flera andra företag. Transfer fungerar som ett nätverk av företag och föreläsare från näringsliv, organisationer och myndigheter som delar med sig av sina erfarenheter och sin kunskap till gymnasieelever kostnadsfritt.. Hidayet vill ge eleverna i gymnasieskolorna en inblick i arbetslivet och ge dem inspiration och förebilder. Transfer är en ideell, politiskt och religiöst obunden organisation, vars verksamhet främst finansieras av näringslivet. Organisationen bedriver verksamhet i Stockholm, Uppsala och Göteborg och nu är man på väg att starta upp i Malmö också.
Hidayets engagemang och kunskap i samhällsfrågor har lett till att hon också är en uppskattad styrelseledamot och hon sitter bland annat med i Stockholms Stadsmissions styrelse.
I den svenska regeringens nya delegation för utveckling av offentliga e-tjänster är Hidayet också ledamot. Delegationen utvecklar den så kallade 24 timmarsmyndigheten som ska göra all offentlig verksamhet tillgänglig för alla på Internet dygnet runt. Hidayets arbete uppmärksammas av omvärlden och Sveriges största tekniska nyhetstidning, NyTeknik, utsåg Hidayet Tercan till den 50:e mäktigaste personen inom IT-Sverige år 2003.
Hidayet är en handlingskraftig kvinna som tidigt fick lära sig att ta ansvar under uppväxten. De var nio syskon och deras mamma blev änka vid 32 års ålder. Hidayet själv var då endast åtta år men fick hjälpa modern och syskonen i hemmet med olika sysslor.
På grund av politiska skäl blev familjen med tiden tvungna att fly från Turkiet. Hidayet, en äldre bror, fyra yngre syskon, och modern kom till Sverige. Och ännu fjorton år senare, minns Hidayet ankomsten tydligt.
”Själva flykten till Sverige tog oss en vecka, och när vi anlände blev vi genast förhörda på Arlanda och sedan kom vi till Carlslund, flyktingförläggningen. Där var vi kvar i två månader. På Carlslund förhördes vi en andra gång. Och det var inte kul,” berättar Hidayet.
Myndigheterna vände och vred på alla frågor och ställde en och samma fråga på fem, sex olika sätt. Var och en i familjen förhördes var för sig i flera timmar. Hidayet kommer ihåg att förhörsledaren till och med hade frågat henne vad hennes lärare hette andra året på gymnasiet. Ovissheten, om man skulle få stanna eller inte, var tung att bära för familjen som oroade sig mycket.
Så småningom kom familjen till Ramshyttans flyktingförläggning där de stannade i ett och halvt år. Hidayet arbetade ibland på en restaurang i Ludvika. Hon ville ha någonting att göra för att fördriva tiden. Sysslolösheten var annars påfrestande och stämningen var deppig på förläggningen. Det fanns asylsökande som hade väntat i fem år och förläggningen hade till sist blivit deras hem. Andra fick avslag och försvann. Till sist fick Hidayets äldsta bror tillstånd att stanna, men inte den övriga familjen. Det var ett hårt slag och Hidayet berättar att familjen gick ”under jorden”, det vill säga de gömde sig för att inte utvisas.
”En prästfamilj hjälpte oss att hålla oss gömda i tio månader, tills hela familjen fick tillstånd att stanna”, berättar Hidayet och minns hur det kändes att vara på flykt igen, den här gången i Sverige.
Hidayet berättar hur svårt det var, speciellt för de yngre syskonen att inte få gå ut och leka. Det var sommar och fint väder men barnen fick hålla sig inomhus. De flyttade från hus till hus och till hösten kom de till ett gammalt övergivet hus som saknade värme och el. Barnen kunde inte gå i skolan och hade inget att göra, det var en påfrestande tid för alla i familjen.
”Andra levde men inte vi. Ovissheten var plågsam. Vi visste inte vad som kunde hända nästa timme”, säger Hidayet. ”Min mamma blev tvungen uppsöka sjukhuset akut en natt då hon drabbades av svåra smärtor. Hon fick ”låna” en identitet för att få vård.”
Det tvåhundra år gamla huset låg i en liten by. Någon enstaka gång gick Hidayet och de andra i familjen ut nattetid på promenad. En gång hade en polisbil kommit förbi. Den dök upp bakom dem och saktade in. Hidayets lillebror blev förfärligt rädd, gömde huvudet i jackan och sprang sin väg. Hidayet märkte hur poliserna tittade på dem, men de stannade aldrig utan for sakta sin väg. ”Livet var ett helvete”, säger Hidayet med låg röst, men hon väljer att tro att poliserna visade medkänsla och skonade dem .
Men så kom tillståndet att stanna i Sverige. Familjen flyttade till Ludvika, som de kände till sedan tiden på flyktingförläggningen. Där skulle de börja sitt nya liv. Hidayet kommer fortfarande ihåg hur sårad hon blev en gång alldeles i början då de utsattes för nedsättande kommentarer på bussen av en medpassagerare. ”Flyktingar som snyltade”. Det sved. ”Och min mamma som lånade pengar för att inreda lägenheten. Hon betalar fortfarande av på lånet”, berättar Hidayet.
”Vi hade egentligen också glömt hur vi skulle umgås med människor. Alla blev vi placerade i skolor, de yngsta i vanliga klasser. De visste inte hur de skulle bete sig. Vi kom till Ludvika i april och i maj ringde jag till prästfamiljen som hjälpte oss då vi var gömda. Jag ville flytta tillbaka till det gamla huset. ”Tiden då vi höll oss gömda hade satt sina spår”, berättar Hidayet.
Familjens verklighet och deras erfarenheter hade varit så annorlunda mot andra människors vardag i samhället, så det blev kulturkrockar i mötet mellan deras respektive världar.
Men alla i familjen lärde sig snabbt språket. Idag är Hidayet gift med en svensk man och har stor erfarenhet av kulturmöten på olika plan, en kunskap hon delar med sig av till omvärlden i sitt arbete.
Vetgirig och med stort intresse för samhällsfrågor plöjde Hidayet sig igenom både skönlitteratur och facklitteratur. Hon tyckte bland annat om den svenska författarinnan Moa Martinsson. ”Man lär sig mycket om livet och samhället i skönlitteraturen, säger Hidayet med känsla.
Hidayet började engagera sig i Röda korsets ungdomsförbund och deltog i seminarier de anordnade. Allt oftare blev Hidayet ombedd att berätta om sina erfarenheter som flykting och fick mer och mer kunskap om frågor som mobbning och främlingsfientlighet. Hon flyttade till Gävle och sökte förgäves flera jobb där. Till sist uppsökte Hidayet själv Röda korset i Gävle. Hon talade om vad hon är bra på och blev anställd.
Hidayet tog fram ett rollspel i vilket deltagarna i fyrtio minuter får känna på hur det är att var flykting. Hela rollspelet strävade efter att vara så verklighetstroget som möjligt och deltagarna fick känna på hur det känns att utsättas för rasistiska trakasserier.
Det ledde till mer jobb på Röda korset i Stockholm där Hidayet tog fram en arbetsmodell ”Våga mötas”, för att motverka rasism, främlingsfientlighet, våld och mobbning i skolorna. ”Våga mötas” modellen spreds och allt fler efterfrågade Hidayet som föreläsare, bland annat en stor bank i Sverige i färd med att utforma sin policy inför framtiden.
Efter tre år med Röda korset bildade Hidayet ett eget företag och fortsatte att utbilda människor i ”Våga mötas” modellen. I samarbete med Sida, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, antog Hidayet också utmaningen att hålla i en utbildning i konflikthantering, ledarskap, demokrati och mänskliga rättigheter i Israel och Palestina under ett år.
Nu fortsätter Hidayet att utveckla Transfer och arbeta för möten mellan människor, inte bara mellan olika kulturer eller generationer utan också mellan olika sektorer i samhället.
Källa: Intervju
 |
| Hidayet Tercan Foto:© UNHCR / K. Rodriguez |
