Anel har bott i Danmark i ungefär tio år. Då han kom till Danmark var han 12 år gammal. Nu bor han på första våningen i en villa tillsammans med sina föräldrar och syskon.
Han växte upp i en liten by i Bosnien. I skolan var hans favoritämne matematik och han var alltid bäst i klassen på proven. Efter skolans slut brukade han hjälpa sin pappa på åkern och köra traktor.
När kriget bröt ut i forna Jugoslavien trodde ingen att kriget skulle nå deras by. Men en dag kom det. Anel och hans familj fördes till ett koncentrationsläger där de hölls internerade i tre månader. Han minns hur han i lägret bara tänkte på en sak: ”Vi måste överleva.”
Anel bevittnade förfärliga scener, flickor som blev våldtagna, människor som dödades och torterades. Efter tre månader fick Anel och hans familj återvända till byn, bara för att än en gång föras bort av fientliga beväpnade män. Anel berättar att de inte ens lät honom ta på sig skor och jacka. Hans farmor var mycket sjuk och kunde inte gå själv.
”Ge mig hundra tyska mark och jag dödar henne – sedan är problemet löst”, sade en av soldaterna. Men familjen lyckades få med farmor till koncentrationslägret i en skottkärra.
Senare utvisades familjen till Kroatien där de bodde i ett flyktingläger i ett års tid. I Kroatien ansökte familjen om att få komma till ett annat land. De ville gärna komma till Schweiz där Anel har en syster men till sist fick familjen komma till Danmark.
Det enda Anel kände till om Danmark var att det jugoslaviska fotbollslaget hade förlorat en match mot Danmark. De första åren i Danmark bodde familjen på en flyktingförläggning. De bosniska flyktingarna fick tillfälliga uppehållstillstånd i Danmark de två första åren och den tiden gick Anel i en skola för bosniska barn. Inte förrän 1996 då familjen fick asyl i landet kunde Anel börja i en dansk skola och lära sig danska. Det var svårt i början på grund av språket men Anel klarade sin skolgång.
Fotboll har spelat en stor roll i Anels liv sedan han var barn. Han tror att det är tack vare fotbollen som han känner sig såpass hemma i Danmark. Fotbollen har även hjälpt honom att lära sig danska.
”När det gäller fotboll kan jag alla termer”, säger han. Han skiner upp och ler när han talar om sin tid i fotbollslaget för bosniska flyktingar. Laget klarade sig mycket bra då de spelade matcher runt om i Danmark. Men olyckligtvis skadade Anel ett knä år 2000 och kunde inte fortsätta att spela. Han hoppas fortfarande kunna återuppta fotbollen men han vet att han aldrig kommer att kunna förverkliga sin dröm om att bli en professionell fotbollsspelare.
Då hans drömmar inte slog in blev Anel tvungen att hitta något annat att göra. När Anel levde i Bosnien ville han bli polis eller bilmekaniker. Idag är Anel utbildad bilmekaniker och han hoppas på att så småningom kunna skaffa en egen verkstad.
Anel känner sig hemma i Danmark. Han bor i en mindre stad där han känner de flesta, såväl bosnier som danskar och andra nationaliteter.
”Jag är inte den typen av person som sitter hemma därför att då lär du aldrig känna några andra människor. Desto fler du pratar med, desto fler lär du känna”. Anel har en bosnisk flickvän och tillsammans söker de en egen bostad i staden.
Varje sommar far Anel och hans familj till Bosnien för att träffa släkt och vänner. Alla invånarna i hans by har flytt men de håller fortfarande kontakt med varandra. ”Jag har släkt och vänner i vartenda land välden över”, säger Anel.
Trots att Anel är mycket nöjd med sitt liv i Danmark uppfattar han sig själv som bosnier bosatt i Danmark. Men kanske kommer han att känna annorlunda då han nu har fått danskt medborgarskap. På frågan om han kan tänka sig att leva i Bosnien svarar han att kanske, om 30-40 år, men inte nu. Livet är alltför svårt i Bosnien, fortfarande.
Hans tillvaro är nu i Danmark. ”Allt har gått bra för mig”,
säger Anel och ler stort.
Källa: Intervju med Anel
 |
| Anel |
